torstai 3. heinäkuuta 2008

Vänta barn, "längta barn"


Jag kan bara inte skriva ett blogg utan att ge utrymme åt det som känns så stort i vårt liv just nu och egentligen redan i två år. Vi är nämligen mitt inne i en adoptionsprocess och väntar på att få ett barn in i vårt liv. Allt började med vårt beslut en kväll, då vi gick innerligt egenom (än en gång) vad som känns viktigt i våra liv och vad vi drömmer om. Varandra och mina tre barn (från fd äktenskap)var uppenbart men...annars? Den här gången kom vi fram till att gällande drömmen om ett barn tillsammans (adoption) har vi bråttom. Ja, jätte bråttom. Vi hade kommit underfund med att adoptionsprocesserna är låååånga, flera år....Och detta var alltså två år sedan, exakt. Men det tog sin tid före vi visste att det blir möjligt, dvs "på riktigt".

Först kom utredningen. Jag tänkte, kan man få vilja adoptera ett barn, när man redan välsignats med tre? Får man ha erfarit skilsmässa? Ja, vad förväntas av oss, i en situation där det finns mer av människor som vill adoptera än barn som kan adopteras. Aldrig någonsin har man kännt sådant stort behov av att få höra att man "duger". Det kändes så ofattbart lättande när utredningen blev klar och socialarbetaren rekommenderade oss med motivering. Jag tog det nog aldrig förgivet. Just när vi fått den klar började Kina göra nya krav o regler på sökanden. Det hade jag tyvärr tagit förgivet;) Vi hade inte då ännu tänkt på ngt annat land. Vi "dög" alltså inte dit.

Idag kan jag bara tacksamt konstatera att allt ordnat sig. Idag har vi våra papper i Etiopien. Vi har upplevt att fast det blev ett land som vi visste så lite om, fanns det så mycket som passar oss. Bara en liten rolig detalj, kaffe uppfanns i Etiopien! Det viktiga är att de i Etiopien har starka familjeband trots fattigdom och att man ofta hör hur varma människor de är till sitt sätt, av människor som varit där. Det kommer vara lätt att tycka om vårt barns ursprungsland i framtiden. Vi får se vad allt vi ännu hinner upptäcka!

Hur ser den ut nu, denna väntan? Suck! Ja, den känns otroligt lång. Ibland vill man göra det mer konkret och inhandlar ngt smått i kläd-, bok- eller prylväg. Jag har fått söta bilder via meil, på afrikanska bebisar från Maken, sådana vi har en mental bild av. Jag skickar samma år honom. Vi myser ibland med tanken; "Tänk, nästä sommar kanske en liten..." Ibland lever vi bara rätt o slätt med det som finns och försöker att inte ta upp väntan för mycket. Det kan också behövas. Vi har härliga barn runt omkring oss. Deras liv, våra liv stannar inte. Mitt i vårt håll igång kan de också säga något som inkluderar en blivande familjemedlem, så naturligt som ett barn gör som kommer till en tanke, släpper den o far vidare. Maken som blir pappa för första gången är rörande i sin väntan. Igår hade han sett en mörk baby vid kassan som antagligen var adopterad. Babyn log mot han, berättade han glatt med längtan i blicken. Jag förstår han , jag längtar också. Hjärtat slår extra i sådana stunder. Vi längtar och vi väntar.

Ei kommentteja: