tiistai 29. heinäkuuta 2008

Power park






Lasten kanssa pääsee kivasti kokemaan jännittäviä paikkoja. Tällä kertaa paikka oli myöskin kaunis. Yhden laitteen kestin itsekin (maailmanpyörä) mutta koettelemus oli kova. Lasten hyväntahtoinen nauru kuitenkin auttoi kestämään korkeuksia. Mies jäi viisaasti maan pinnalle odottelemaan. Kiva päivä!

Ett äpple!


Jag o mannen fick ett äppelträd som bröllopsgåva från mina jobbarkompisar för två år sedan. Nu har den gjort sitt första äpple! Ett äpple, obs! Jag tar ett gemensamt äpple, frukt, som att det betyder att vi snart får vårt barn!! :-)

maanantai 21. heinäkuuta 2008

Kesälukemisia

Då ska vi förflytta oss från ett fack i min hjärna till en annan för att föda nästa text...tänker nämligen skriva på finska. Semestern har gjort mej så bekväm att jag inte längre klarar av att klämma fram text på svenska.

"Tahtoo leipuriksi" oli yhden lehden artikkeli johon paneuduin kaiken lukemisen keskellä (nythän on satanut aika monta päivää). Artikelissa mietittiin nuorten suhtautumista ammatinvalintaan ja sitä onko mahdolista valita ammatiksi oma harrastus/mielenkiinnonkohde. Claes Anderson on nuorena kertonut haluneensa opiskella kirjallisuutta mutta tuntenut, ettei pidä antautua ammatilliseen suhteeseen sen kanssa mitä rakastaa eniten.

Artikkelin mielenkiintoisin puoli oli kuitenkin USA:sta lanseeraama liike nimeltä "downshifters". Kysymyksessä oli ihmisten valinta vaihtaa vapaaehtoisesti vaatimattomampaan työhön ja ekologisempaan elämäntapaan. Niitä, joiden väitettiin haluavan hankkia elämän ennen kuolemaa. Ajanpuute nähtin modernin yhteiskunnan ruttona; "mitä enemmän omistaa, sitä voimakkammin kokee aikapulan, sanotaan tutkimuksessa, jota eräs heistä siteraa. Käytännössä he vaihtavat tavaran aikaan. Kuinka paljon aikaa saakaan hankittua yhden plasmatelevision hinnalla".

Koska en nyt siteeraa koko artikkelia niin haluan kuitenkin todeta että ainakin artikkeli antoi epäsuorasti ymmärtää että kysymyksessä oli alojen huippuja ja muita menestyjiä. Väkisinkin hiipi sellainen ajatus, että downshiftaaminen on helppoa sille joka on jo saanut kokea/kerättyä maallista mammonaa...mutta hyvä kun jossain vaiheessa kykenevät vaihtamaan "palaverissa ja liikenneruuhkissa istumisen lintukirjojen selaamiseen ja klapien hakkaamiseen".

Itseltä tämä lomalla olo on mennyt niinkuin halusinkin. Kello/aika on unohtunut ja perhe on tottunut olemaan yhdessä (vaikka omissa tekemisissään). Minulla ei nyt sentäs ole lintukirja meneillään mutta olen aloittanut lukemaan Nelson Mandelan elämänkertaa "Pitkä tie vapauteen". Mandelahan juuri täytti 90 vuotta, joten aivan passeli kirja siinäkin mielessä. Minulle kaikki uusi Afrikasta on nyt tervetullutta tietoa. Edelliseen aiheesen liittyen totean vielä, että meillä tosiaankin on valinnanvaraa täälläpäin maailmaa. Mandelan mainitseminen edellisen yhteydessä tuokin hyvin esille sen, että maailmasta löytyy ihmisiä jotka valitsevat "ihmiskunnan" ja sen kehittämisen. Yhtä nöyrä olo on ollut tämän kirjan edessä kun silloin kun luin Martin Luther Kingin elämänkerran hänen vaimon kertomana. En sentäs ajattele, että jokaisen pitäisi näin hienoihin valintoihin pystyä, mutta on se silti oleellista huomata, miten ihmisen arvomaailma näkyy yksilön valintojen takana ja mitä ne valinnat meistä kertovat. Sitä kannaattaakin ihan miettiä!

perjantai 18. heinäkuuta 2008

Svartvitt





Dottern min har tagit några stycken svartvita bilder och visst känns det som hundra år sedan när man tittar på dem.

lauantai 12. heinäkuuta 2008

Bostadsmässan (andra dagen)



Små söta detaljer och tusen olika stilar...Ibland tycker man bara om så många
olika!

 Jag borde väl flytta hit för så bra trivs jag här på mässan ;-)

En liten kaffepaus här i villan kanske?


Sista bilden är tagen från taket på höghuset. Få se om det räcker med mässan för min del nu...

Bostadsmässan i Vasa (första dagen)



Det är nog väldigt speciellt med hem vid havet. I vissa hus var det beaktat på ett väldigt fint sätt. Tänk på honom som bygger hus ovanför taket på ett av våningshusen...!



Syrran med man


Kul med besök från Sverige!

sunnuntai 6. heinäkuuta 2008

Semester!











torstai 3. heinäkuuta 2008

Adoption

Well, I had a little chat with a friend at work about the language I´ll use on this blogg. Most people of course blogg with their mother language. The problem is, that most blogs I read are in swedish and in english so if I want to make myself understood I´ll have no choice ;) Today I wanted to write about our adoption for the first time (I just started the blogg) after warming up writing about our cottage (-garden) and flowers which are my current interest for the time being (vacation, starting tomorrow).

My husband and I married for two years ago after some years of knowing "We´ve come home". The picture taken is on our wedding day. He is a sweet person, giving our family, consisting of us , my three children and two chihuahuas (cant be mentioned as only "dogs"), a lot of love and laughes! Two years ago we came to the point where we decided that if possible, we would love to add a child to our family and started the adoption process. Here in Finland we talk about years when adopting a child. Now our papers are in Ethiopia. We do not know how long it will take. But we are happy to know that a big dream of ours is coming true!

I've been comforted by wonderfull adoptionbloggs. I´t seems like the world becomes so much smaller when people share their experience. That has been such joy to read how others have built their family, also through adoption. If needed I´ll struggle with this english of mine to tell how we are doing. And now I, as a person who love romantic thing will put a picture from Rome, the eternal city, which we visited when we started our adoption journey.

Vänta barn, "längta barn"


Jag kan bara inte skriva ett blogg utan att ge utrymme åt det som känns så stort i vårt liv just nu och egentligen redan i två år. Vi är nämligen mitt inne i en adoptionsprocess och väntar på att få ett barn in i vårt liv. Allt började med vårt beslut en kväll, då vi gick innerligt egenom (än en gång) vad som känns viktigt i våra liv och vad vi drömmer om. Varandra och mina tre barn (från fd äktenskap)var uppenbart men...annars? Den här gången kom vi fram till att gällande drömmen om ett barn tillsammans (adoption) har vi bråttom. Ja, jätte bråttom. Vi hade kommit underfund med att adoptionsprocesserna är låååånga, flera år....Och detta var alltså två år sedan, exakt. Men det tog sin tid före vi visste att det blir möjligt, dvs "på riktigt".

Först kom utredningen. Jag tänkte, kan man få vilja adoptera ett barn, när man redan välsignats med tre? Får man ha erfarit skilsmässa? Ja, vad förväntas av oss, i en situation där det finns mer av människor som vill adoptera än barn som kan adopteras. Aldrig någonsin har man kännt sådant stort behov av att få höra att man "duger". Det kändes så ofattbart lättande när utredningen blev klar och socialarbetaren rekommenderade oss med motivering. Jag tog det nog aldrig förgivet. Just när vi fått den klar började Kina göra nya krav o regler på sökanden. Det hade jag tyvärr tagit förgivet;) Vi hade inte då ännu tänkt på ngt annat land. Vi "dög" alltså inte dit.

Idag kan jag bara tacksamt konstatera att allt ordnat sig. Idag har vi våra papper i Etiopien. Vi har upplevt att fast det blev ett land som vi visste så lite om, fanns det så mycket som passar oss. Bara en liten rolig detalj, kaffe uppfanns i Etiopien! Det viktiga är att de i Etiopien har starka familjeband trots fattigdom och att man ofta hör hur varma människor de är till sitt sätt, av människor som varit där. Det kommer vara lätt att tycka om vårt barns ursprungsland i framtiden. Vi får se vad allt vi ännu hinner upptäcka!

Hur ser den ut nu, denna väntan? Suck! Ja, den känns otroligt lång. Ibland vill man göra det mer konkret och inhandlar ngt smått i kläd-, bok- eller prylväg. Jag har fått söta bilder via meil, på afrikanska bebisar från Maken, sådana vi har en mental bild av. Jag skickar samma år honom. Vi myser ibland med tanken; "Tänk, nästä sommar kanske en liten..." Ibland lever vi bara rätt o slätt med det som finns och försöker att inte ta upp väntan för mycket. Det kan också behövas. Vi har härliga barn runt omkring oss. Deras liv, våra liv stannar inte. Mitt i vårt håll igång kan de också säga något som inkluderar en blivande familjemedlem, så naturligt som ett barn gör som kommer till en tanke, släpper den o far vidare. Maken som blir pappa för första gången är rörande i sin väntan. Igår hade han sett en mörk baby vid kassan som antagligen var adopterad. Babyn log mot han, berättade han glatt med längtan i blicken. Jag förstår han , jag längtar också. Hjärtat slår extra i sådana stunder. Vi längtar och vi väntar.

keskiviikko 2. heinäkuuta 2008

Gäster




Ibland kan det vara extra kul att få visa någon som orkar bry sig det man håller på med och skapar. Det här två, mor och dotter, delade en stund med mej vid torpet. Båda två jobbar med mej på samma ställe, så igår efter jobbet bar det iväg med pizzor till landet. Tacka vet jag människor som delar ens intresse. Vi besökte också ett torp deras familj haft som sommarställe när barnen varit små. Nu huserar min jobbarkompis ett hundra år gammalt hus mitt i vår stad. Inte konstigt att det blir prat om vintage, shabby chic, blommor, torp, allmoge, vitt...:)



Prästkragar


Prästkragar dyker upp där de vill. Det är ett av orsakerna jag tycker om dem; de är vilda och ohämmade. En lipsticka kan nog vara tråkig utan en blomma bredvid. Bra så! Men jag måste tyvärr konstatera att de nog minskat i antal på vår tomt. Kan tänkas att det helt enkelt har blivit för näringsrik jord. Så kan det visst också bli.

tiistai 1. heinäkuuta 2008

Husen talar


Jag kunde inte sätta ifrån en bok igår, nämligen "Husbibeln -möten med gårdar". Den är skriven av Maj-Britt Andersson, konstvetare och konstnären Nina Ericson. Lyssna på detta:
"Vi gick ut på gårdarna för att se gården från olika håll. Vi gick fram och tillbaka på den igenväxta vägen som slutar vid ett par tappra grindstolpar mitt framför huset. Vi gick vägen för häst, traktor, jordbruksmaskin och bil. Till sist slog vi oss ned på gräset mellan husen.

Gårdsplanen var slät, blommorna hade erövrat den gamla lyckligt igenvuxna trädgården. Inte en människa syntes till och om så hade varit fallet hade det varit en vänlig själ. Solen och sommaren gjorde sitt till, men det finns gårdar som inte ens den vackraste juninatt kan få att framstå som harmoniska. Denna gård var vänlig och stilig. En skör äldre dam i flor och nätvantar av spindelväv. Medelåldern var passerad för länge sedan. Då var hon i sin fulla kraft och styrde och ställde med omgivningen. Nu hade alla flyttat och hon var ensam kvar."

När man bekantat sig med en sådan här åldring lever man med i beskrivningen. Det är utan tvekan man instämmer i citatet av Elisabeth Rynell: "Och jag måste röra mig in mot gården nu, det är alldeles avgjort att jag måste det. Det förbryllar mig, men min väg går här, jag känner ropet, ropet som hela tiden kallat mig, jag känner det alldeles tydligt här uppe på gården. Och då får allting vara som det vill. Det får vara som det är". Det här beskriver nog en kärlek som inte går att motstå.

Vidare läser jag, o nu har jag kommit till den punkten att jag helt enkelt inte kan sluta läsa:
"En gård som övergivits väntar träget dag ut och dag in på att någon tar sig an den. Hoppet är det sista som lämnar en gård. Ihärdigt står den emot väder och vind, tills krafterna tryter efter att röta och mögel spridigt sig som cancertumörer i byggnadskroppen. När rätt person kommer till en sedan länge tom o sliten gård ser den ut att räta på timmerstommen. Den rehabiliterar sig. Människan har inga svårigheter att samla in gårdens kraft till ett ömsesidigt förtroende och samarbete när den väl förstått att vederbörande är att lita på och inte är ännu en i raden av svikare. Det är sällan husen som far illa med människor utan tvärtom. Ändå står de där fulla av förtröstan. Om de inte skadats så djupt i sin själ att de motar ut den som närmar sig. Sådana gårdar finns förvisso också".

Jag minns att vi med Mannen förra sommaren började laga fönstren i skick i vårt torp. Vi blev väl informerade om gamla blåsta glas och hårdare delar av träd som förut använts till fönster. De blev för oss väldigt oersättliga och jag tänker med sorg på ett av de gamla husen vid vår väg som fick ett nytt fönster av modern snitt. Husbibeln har klart och tydligt förstått fönstrens betydelse; fönstren som släpper in ljus o luft, tar in världen utanför: "Liksom ögonen är själens spegel hos en människa, speglar fönstren själen hos ett hus. Ett gammalt hus blir helt bragt ur fattningen när fönstren ersätts med nya i annan storlek än den ursprungliga. Förlorar ett hus sina fönster sticks ögonen ut på det. Ett fönster är inte bara ett fönster".

Det är utan vidare jag tycker som professorn i psykologi som författaren hade lyssnat på, nämligen det att människan har ett selektivt minne och att barndomens sommarminnen framträder tydligare än andra. Huset kom till mig. Det var vad ödet sa.