tiistai 1. heinäkuuta 2008

Husen talar


Jag kunde inte sätta ifrån en bok igår, nämligen "Husbibeln -möten med gårdar". Den är skriven av Maj-Britt Andersson, konstvetare och konstnären Nina Ericson. Lyssna på detta:
"Vi gick ut på gårdarna för att se gården från olika håll. Vi gick fram och tillbaka på den igenväxta vägen som slutar vid ett par tappra grindstolpar mitt framför huset. Vi gick vägen för häst, traktor, jordbruksmaskin och bil. Till sist slog vi oss ned på gräset mellan husen.

Gårdsplanen var slät, blommorna hade erövrat den gamla lyckligt igenvuxna trädgården. Inte en människa syntes till och om så hade varit fallet hade det varit en vänlig själ. Solen och sommaren gjorde sitt till, men det finns gårdar som inte ens den vackraste juninatt kan få att framstå som harmoniska. Denna gård var vänlig och stilig. En skör äldre dam i flor och nätvantar av spindelväv. Medelåldern var passerad för länge sedan. Då var hon i sin fulla kraft och styrde och ställde med omgivningen. Nu hade alla flyttat och hon var ensam kvar."

När man bekantat sig med en sådan här åldring lever man med i beskrivningen. Det är utan tvekan man instämmer i citatet av Elisabeth Rynell: "Och jag måste röra mig in mot gården nu, det är alldeles avgjort att jag måste det. Det förbryllar mig, men min väg går här, jag känner ropet, ropet som hela tiden kallat mig, jag känner det alldeles tydligt här uppe på gården. Och då får allting vara som det vill. Det får vara som det är". Det här beskriver nog en kärlek som inte går att motstå.

Vidare läser jag, o nu har jag kommit till den punkten att jag helt enkelt inte kan sluta läsa:
"En gård som övergivits väntar träget dag ut och dag in på att någon tar sig an den. Hoppet är det sista som lämnar en gård. Ihärdigt står den emot väder och vind, tills krafterna tryter efter att röta och mögel spridigt sig som cancertumörer i byggnadskroppen. När rätt person kommer till en sedan länge tom o sliten gård ser den ut att räta på timmerstommen. Den rehabiliterar sig. Människan har inga svårigheter att samla in gårdens kraft till ett ömsesidigt förtroende och samarbete när den väl förstått att vederbörande är att lita på och inte är ännu en i raden av svikare. Det är sällan husen som far illa med människor utan tvärtom. Ändå står de där fulla av förtröstan. Om de inte skadats så djupt i sin själ att de motar ut den som närmar sig. Sådana gårdar finns förvisso också".

Jag minns att vi med Mannen förra sommaren började laga fönstren i skick i vårt torp. Vi blev väl informerade om gamla blåsta glas och hårdare delar av träd som förut använts till fönster. De blev för oss väldigt oersättliga och jag tänker med sorg på ett av de gamla husen vid vår väg som fick ett nytt fönster av modern snitt. Husbibeln har klart och tydligt förstått fönstrens betydelse; fönstren som släpper in ljus o luft, tar in världen utanför: "Liksom ögonen är själens spegel hos en människa, speglar fönstren själen hos ett hus. Ett gammalt hus blir helt bragt ur fattningen när fönstren ersätts med nya i annan storlek än den ursprungliga. Förlorar ett hus sina fönster sticks ögonen ut på det. Ett fönster är inte bara ett fönster".

Det är utan vidare jag tycker som professorn i psykologi som författaren hade lyssnat på, nämligen det att människan har ett selektivt minne och att barndomens sommarminnen framträder tydligare än andra. Huset kom till mig. Det var vad ödet sa.

1 kommentti:

ienni kirjoitti...

På god väg att bli en bok märker jag nu ren. En stämningsbok.